Förra hösten, 2006, gick jag på en pjäs som Riksteatern turnerade med. Önskekonsert, med Cecilia Nilsson som pjäsens enda karaktär, fröken Rasch. Scenen för uppförandet var en alldeles vanlig lägenhet, långt utanför Visbys ringmur. Dit cyklade vi i höstrusket, jag och P. I lägenhetens vardagsrum radade vi publik upp oss på stolarna längs väggarna. Sen kom fröken Rasch hem. Vi såg på när hon åt, klädde av och på sig, tittade på tv, lyssnade på radio, tänkte efter. Allt i sin ensamhet utan att säga ett ord. Jag tyckte om det väldigt mycket.
När det var över skulle jag cykla hem, ut från stan till min lilla stuga. Där inne blev det plötsligt så tydligt, allt jag gjorde. Hur jag rörde mig och trägolvet knarrade, hur jag skar brödet, hyvlade osten, diskade. Den repliklösa pjäsen hade öppnat öronen för alla andra ljud, och för hur man är och gör när man är ensam i ett rum.
Det handlade om den ensamma människan, "Vad händer med en social varelse som lever ensam?", en ganska dyster historia. Men själva effekten av pjäsen, att jag genast blev så medveten om min egen fysiska person, var en fascinerande upplevelse. Den självvalda ensamheten kan vara både behaglig och intressant, men den kan vara svår att lägga märke till när man är den själv.
16 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja, det var verkligen en tänkvärd upplevelse, att sitta där så tättinpå någon och se henne blotta sig så som man bara gör när man är ensam. Det fastnade i en. Har funderat på favoritljuden de senaste dagarna, men bara kommit på ljud jag inte tycker om! Konstigt. Men nu har jag ett i alla fall; hästar som äter hö. Det är tugg, prassel, frust och hovar som dras i sågspån. De låter så nöjda, det låter gott och man vill bara sitta där i spånet med hästhuvudet intill och lyssna, bara vara sådär nöjd själv.
å, det låter som ett trivsamt ljud! jag tror inte jag har upplevt det själv... jag blir nyfiken på vilka ljuden du inte tycker om är! :)
Ljud jag inte tycker om är ganska tågrelaterade för tillfället då jag åker väldigt mycket tåg här i Tokyo. Det finns ett som är särskilt fruktansvärt; när ett tåg passerar bakom nacken på en där man sitter med ryggen vänd mot fönstren i tågvagnen. Det blev ett sådant tryck i luften, en plötslig Smäll! som faktiskt får hjärtat att hoppa till förskrämt där inne i bröstet. Det skakar om en på ett mycket obehagligt sätt, lite känsla av att bli anfallen på något vis. Usch och fy!
Skicka en kommentar