Ännu ett läsarbidrag: några favoriter i stan

"Favorit i Stockholm är gångtunneln under Malmskillnadsgatan mellan Olof Palmes gata och Birger Jarlsgatan, där förändras ljudbilden snyggt när man rör sig igenom tunneln.

Den andra är Östermalmtorgs tunnelbana uppgången mot Östermalmstorg. Efter första rulltrappan är det ett mellanplan med ett valv med fin, speciell akustik. Där brukade jag stå och sjunga efter plugget på Adolf Fredrik för många år sen."

Tack för det, 'DJ Lastword'!

Sällskap

Kattbesök igen. Fint att höra någon mer som rör sig i lägenheten. Passar också bra att besöket inte kan prata, för arbetsdisciplinens skull.

En ljudupplevelse i brevlådan

När jag väckte datorn i morse blinkade ett meddelande på MSN. Det var en vän som var ivrig att berätta om morgonens ljudhändelse:

"Å, vad bra att du är där. Har sparat på en ljudupplevelse jag kände mig tvungen att dela med mig av:

Har suttit och lyssnat på Murcof hela vägen till Sthlm. Fortsatte lyssna när jag klev av tåget, men precis då började en väldigt tyst låt. Funderade ett tag på om musiken hade stängts av men sen började det komma ljud som lät väldigt fint, som musik. Fortfarande var jag inte säker på om det var Murcof eller ljudet på stationen jag hörde. Det kom lite pianoklink emellanåt, så jag var säker på att det var musik.

När jag kom ut från stationen insåg jag att det var mestadels stationens ljud (de bygger en del där nu) som jag hade lyssnat på och varit säker på att det var Murcof. Även en del drones som låg och svepte i bakgrunden. En fantastisk upplevelse, one of a kind!"

Den här ljudupplevelsen är verkligen ett bra exempel på hur "riktiga" ljud kan upplevas som musik, och tvärtom. Det handlar om hur man lyssnar. Låten som var förvillande lik byggarbetet vid Centralstationen var denna >>

Tusen tack för det fina bidraget! Mitt intresse för ljud är framförallt en nyfikenhet på hur andra upplever saker. Det är som julafton att få berättelser som den här.

Ljudblogg, med ljud

Fick ett mail häromdagen från en annan ljudbloggare. Till skillnad från mig som fortsätter envisas med att behandla ljuden enbart skriftligt lägger han upp fina ljudklipp i sin blogg och det är ju roligt.

Här kan man både läsa och lyssna >>

Skor som hörs

Jag har nästan alltid haft bara tysta skor, inget klick-klack som ekar när jag går förbi. Dels hänger det ihop med vilka typer av skor jag har en tendens att skaffa, men också att jag är obekväm med att höras (ungefär samma obekvämlighet som kan få mig att låta det klia i halsen i stället för att hosta ombord på bussen). Tanken på att vandra från den ena till den andra änden av en hyfsat tyst tunnelbaneperrong i skor som klick-klackar har alltid varit motbjudande. Men nu har något hänt; jag är plötsligt rätt bekväm i ett par lite ljudliga skor som jag haft sedan i vintras. Det var ovant under våren när de var nya, men nu under höstsäsongen märker jag att jag till och med trivs med det där ljudet, något jag aldrig trodde om mig.

Jag och stockholmsljuden

Igår hade tidningen City ett ljudspecial där de i sällskap med mig guidade bland stockholmsljuden. Finns att läsa i en pdf-version (18 oktober) >>

Att jag, som det står, saknar panflöjtsindianerna var något nytt för mig. Kanske om jag verkligen tänker efter... Att jag, som man ser på bild, springer runt med hörlurar, är också ytterst sällsynt. Mina fältinspelningar sker mycket mer i smyg. Just när staden låter som vackrast, så vips är jag där och stjäl dess läte.

Besök från landet?

Balkongdörren på glänt. Hör ett rytmiskt ljud som jag inte tror hör hemma i musiken. Måste sänka volymen och lyssna. Det låter som en häst! Springer till köksfönstret och kikar ner: det är en liten rund häst med ryttare som klapprar förbi på höstsoliga asfalten, långt från närmaste stall, vad jag vet. Mitt bostadsområde är visserligen granne med naturen med gott om grodor, sniglar och katter inpå husknutarna, men klapprande hästhovar tillhör bestämt kategorin Sällsynta ljud*.

*efterlyser motsvarande ord för ljudsammanhang! Alla ljud är ju sällsynta.

Allt som hörs på tunnelbanan

Hela universitetets tunnelbaneperrong är fylld av lågstadiebarn med färgglada ryggsäckar. Jag vill visst undvika att dela vagn med dem för jag fortsätter gå mot andra änden av perrongen. Vi sitter glest utspridda i den tysta vagnen när en stor barngrupp med lärare väller in och sätter sig runt omkring mig. De pratar, ropar, äter russin och läraren säger gång på gång åt dem att göra som i matsalen - bara prata med den som sitter bredvid, inte ropa till andra. Det finns faktiskt andra i vagnen. Det går så där, det låter mycket men jag lyssnar nyfiket.

Läraren försöker, på ett rätt misslyckat sätt, förklara att russinägaren inte alls måste dela med sig av sina russin till alla och att det finns mycket som inte är rättvist här i världen. Om allt var rättvist skulle alla ha någonstans att bo och arbeta, inga barn skulle bli slagna m.m. Men det är väl bra? frågar några av barnen förvirrat. Jag fattar att de inte hänger med i lärarens dystopiska resonemang.

I alla fall, det låter en del där ombord. Vi kommer till T-centralen och där kliver en man med en gitarr in i vagnen. Tåget rullar vidare och han börjar spela och sjunga något spanskt. Barnen tystnar på stört, vänder sig åt mannens håll, tittar intresserat, diggar och klappar takten mot sätena. Jag fascineras av hur fort ljuden byttes ut och tänker att nu måste väl läraren vara nöjd. Vid Gamla stan tackar mannen för sig och barnen jublar; En gång till, en gång till!! Pojken mittemot mig som tidigare försökte förstå det här med russinen och rättvisan vill ge musikanten pengar men det får han inte för läraren. Han ser andra som skänker pengar: men titta vad snälla dom är som ger pengar... Respekt!

Kanske suckade jag lite inombords när de klev ombord, men jag kliver ut på perrongen med ett leende.

Dålig stämning

Idag har en öron-näsa-hals-specialist testat klangen i mitt huvud med en stämgaffel. Han slog an en ton i gaffeln, höll den uppe på mitt huvud och undrade hur det lät. Det lät rätt fint; en djup, mjuk klang. Men bara i ena örat hörde jag den, och det sa jag. Min spontana reaktion var att det borde väl höras i båda öronen, jag måste ha åkt på en monosläng. Men något svar om det var onormalt fick jag inte. Sedan skakade specialisten mitt huvud i tio sekunder för att se om jag blev snurrig. Eventuellt har jag en hyperaktiv näsa eller kvalsterallergi, löd några idéer.

Från ett berg i stan

Jag stod på Stockholms innerstads högsta punkt, allra högst upp på Skinnarviksberget i mörkret med hela stan där nere och alla ljuden som blandas till en dov matta. Kanske stans finaste ljudvy.

Den nya välstämda vardagen

På senare tid, kanske under det senaste halvåret eller så, händer det ovanligt ofta att ljuden omkring mig stämmer tillsammans, särskilt kring min bostad. Det spelar ingen roll vad det är som låter; sms-signaler, datorns låg-batterinivå-varningssignal, klirrande köksredskap, trafiken utanför, dammsugaren - allt stämmer ihop med musiken jag råkar lyssna på just då. Är det min vardag som faktiskt plötsligt börjat låta bättre eller har jag på något sätt fått upp öronen för dessa detaljer först nu? Hur som helst tycker jag mycket bra om alltihop, låt det fortsätta.

Så här kan det låta i en välstämd vardag >>

Och så här >>

Och så en till scen bara för att den är så fin >>